Texten kommer från foldern
"Allt du velat veta för att våga satsa på en saluki"

KARIN HEDBERG (text)

Salukin är en medelstor vinthund, som är vänlig och personlig, intelligent och charmig. Satsar du tid och intresse på dess uppväxt har du en mycket givande och faktiskt ganska lättskött livskamrat, som inte har några speciella rasbundna sjukdomar och ofta lever länge. Den är snabb och på så vis självmotionerande. Som vuxen är en den lugn stillsam inomhus, och den luktar sällan hund.

Salukin - den arabiska eller persiska vinthunden - har visserligen en spännande historisk bakgrund med rötter i Mellanöstern och den islamiska kulturen i civilisationens vagga. Denna från början exotiska och sägenomspunna jakthundstyp, som av beduinerna skattades lika högt som värdefull kapplöpningskamel eller ett par hustrur, är dock sedan länge en relativt folkhemsanpassad och trevlig sällskapshund för vanliga hundägare i hela västvärlden.

Folkhemsanpassad aristokrat

Den är trots sitt gracila yttre en tämligen tålig och robust hund av medelstorlek (60 - 70 cm i mankhöjd, 20 - 30 kg i vikt). Könsprägeln skall vara tydlig, dvs det ska vara tydliga skillnader mellan tik och hanhund, i fråga om t ex storlek, massa, huvud och uttryck. Salukin har en vacker och lättskött päls, och förekommer i nästintill alla färger och teckningar samt i två hårlag - lång- och släthårig. Dessutom kan pälsen kvalitet och längd variera, inte minst i fråga om öronbehäng och svansfanor hos de långhåriga. Variationen i typ och färg är önskvärd och avspeglar hur rasen såg ut i de olika delarna av det geografiskt sett stora ursprungsområdeet de härstammar från.

Vill du veta mer om salukins spännande bakgrund finns det ett flertal illustrerade böcker och tidskrifter av hög kvalitet att rekommendera.
Här hittar du litteraturtips..

Den som är intresserad av folklivsforskning, antikens värld och konst och konsthistoria, har här anledning att ytterligare specialstudera sitt intresse med fokus på salukin. Hästvännerna finner också många paralleller med det arabiska fullblodets historia.

Lugn och tillgiven innehund efter motionsrundan

Som vuxen är salukin en mycket lugn innehund, förutsatt att den fått sin dagliga motion, som den gärna vill ha vid ungefär samma tidpunkter varje dag. Den tar inte mycket plats inomhus, och rullar gärna ihop så den ser ännu mindre ut när den ligger neer. Man kan faktiskt säga att den är "hopfällbar"! Man kan ha många salukis tillsammans inne utan att det blir rörigt, och en stor andel av salukiägarna i Sverige har upptäckt, att salukin blir ännu personligare och lyckligare om den får en salukikompis till så småningom.

Salukin kan sägas vara antingen "på" eller "av", med få mellanlägen. Den både leker och vilar intensivt!! Till skillnad från en del andra hundraser rantar den inte efter en inomhus och pockar på uppmärksamhet i tid och otid, utan ligger oftast lugnt på sin plats och kopplar av, tills något händer som berör den. En del kan stå i timmar och titta ut genom fönstret, om lämplig utsikt finnes.

Salukin luktar sällan hund. Den varken hässjar, dreglar eller flåsar, utom möjligen efter en lång intensiv språngmarsch en varm sommardag. Den har en mycket lättskött päls, som hos den mest förekommande långhåriga varianten ger en mjuk inramning av den eljest strömlinjeformade vinthundskroppen. Salukin "använder sina öron", som ska vara högt ansatta och rörliga, vilket i kombination med dess vackra, uttrycksfulla ögon ger den ett ibland nästan mänskligt utseende.

Den är hemkär och tycker om att vara tillsammans med sin familj, med den är också lätt att ta med bort. Salukins personlighet märks dock bäst i dess hemmiljö, så den vackra och kanske till synes lugna och saktmodiga hund du beundrar på bilder och i utställningsringen uppträder kanske både kärvänligare och spralligare hemma hos sig!

Salukin passar inte som "vandringspokal", utan blir olycklig om den måste byta hem flera gånger. Den bildar fasta band till människor och hundar under sin tidiga uppväxt, och visar kanske inte sitt rätta jag förrän efter en längre tid, om den måste byta hem senare i livet. Därmed inte sagt att en vuxen saluki inte kan omplaceras. För många är det lättare att ta hand om en vuxen, rumsren, koppelvan och miljötränad saluki än att börja från början med en liten valp. Och sådana omplaceringar fungerar oftast utmärkt. Men den glömmer inte sina första vänner för det.

Skiljer mellan bekanta och obekanta

Salukin kan vara mycket kelig mot sina vänner, när den har lust, men den är inte inställsam och tycker inte om att någon tvingar sig på den. Den vuxna salukin skiljer ofta mellan "vänner, bekanta och främmande människor", som behandlas med olika grad av tillgänglighet och kärvänlighet. Valpar och unghundar, som fått goda erfarenheter, är dock oftast öppna mot alla människor. En del salukis är så där orientaliskt högdraget reserverade redan som valpar, medan andra aldrig blir det.

Men även om salukin inte dyrkar marken där du går, visar den dig sin tillgivenhet på ett charmerande sätt. Den uppmärksamhet och kärlek man får från en saluki får man inte nödvändigtvis automatiskt, för att salukin är hund och man själv är människa. Salukin är lyhörd för olika sinnesstämningar och intelligent nog att fatta egna beslut. Man bör som salukiägare uppträda lugnt och sansat, även i situationer när de nästan fått en till bristningsgränsen. Som unghundar kan de nämligen ibland vara förfärligt påhittiga och retfulla...

Viktigt med miljöträning

Visst har salukin sitt speciella sätt, sin egen rastypiska mentalitet. Men den bild som tidigare ibland gavs av salukin är missvisande. Salukis ska inte alls "klättra på väggarna", och gör det inte heller om de fått växa upp under normala förhållanden. Salukin kan vara mycket tydlig i sina signaler, vilket inte skall feltolkas. D.v.s att den reagerar på t ex ett högt ljud eller ett oväntat uppdykande föremål är inte fel, utan visar bara att den är uppmärksam. Gör inte någon stor affär av detta, så gör salukin det inte heller. Normalt sett går reaktionen över lika snabbt som den kom.

Den unga salukin passar som regel inte som kennelhund, och som uppfödare måste man satsa på god mentalitet hos föräldradjuren och på "köksuppfödning", för att valparna tidigt skall präglas in på det moderna vardagslivets alla ingredienser. Om dessa villkor är uppfyllda, och uppfödaren inpräntar för valköparen vikten av att denne fortsätter att miljöträna sin valp, så blir den ordentligt socialiserad till de företeelser den bör känna till för att utvecklas till fulländning är salukin en underbar sällskapshund. Den är då till stor glädje för ägare och möter varje ny situation med hälsosam nyfikenhet, må det vara en hundutställning eller ett gäng med ungar utklädda till påskkärringar vid ytterdörren, eller tomten själv!

Salukis som fått växa upp tillsammans med barn är normalt sett väldigt fina med barnen, förutsatt naturligtvis att dessa har fått lära sej hur man umgås med en hund. Salukin tycker t ex sällan om att bli klättrad på eller använd som riddjur, och som förälder måste man ju alltid vara beredd på att ingripa och skydda barn respektive hund från onödiga missförstånd, när det gäller riktigt små barn.

De lite äldre barnen kan få en mysig kompis i familjens saluki, och måhända är det de som blir duktigast på att lära salukin nya konster, agilitymoment mm. Inom parentes sagt är många av våra skickliga junior handler-ungdomar salukiägare. Eftersom salukin är en relativt okomplicerad utställningshund kan barnen ofta tidigt debutera som handlers i "barn med hund" och utveckla stor talang på detta område.

En järnhand i en sammetshandske

har någon liknat salukins mentalitet vid, och måhända ligger det något i det. Den till synes lugna och saktmodiga sällskapshunden som keligt ligger bredvid dig i soffan när du ser på TV förvandlas nämligen än idag ofta till en effektiv jakthund när den får syn på ett "byte" utomhus, i form av t ex en katt, en hare eller ett rådjur. Dessa forna tänkbara jaktbyten kan göra den utom sig av upphetsning, och då är den helt enkelt inte längre din hund. Hur mjuk och go salukin än är som sällskapshund ger den ingen pardon i sitt jaktbeteende.

Lite av detta kan man också se i dess lekar, som mest är av jaktkaraktär. Nu är det inte alla salukis som har bevarat en utpräglad jaktinstinkt. Men trots allt är salukin avlad på jaktegenskaper under tusentals år. I Sverige får den dock inte inte jaga, och man bör inte utsätta vare sig hunden eller omgivningen för den onödiga risk som en löslöpande, snabbsprungen jagande vinthund kan innebära. Låt den istället avreagera sig med kapplöpning eller lure-coursing!

Ta dig tid med den unga salukin!

Den unga salukin - upp till ca två år - kan vara busig och alert och väldigt aktiv. Dess nyfikenhet leder den ibland till att hitta på mindre uppskattade undersökningar och experiment. Men det är svårt att vara arg på den någon längre stund, när den uppammar all sin charm för att förmå en att förstå att den helt enkelt inte kan motstå att leka sönder dina nya finskor, provsmaka din miniräknare eller tugga lite förstrött på hörnet på köksbordet när den stod där och tänkte på hur goda morgonsmörgåsarna brukar vara, osv.

Det är viktigt att du tar dig tid med din salukivalp. Man underlättar definitivt både valpens och sin egen anpassningperiod om man finns till hands för att ge den vägledning till ett gott uppförande i sitt hem. Så ta gärna valpledigt från eventuellt jobb den första tiden, och var inte borta mer än högst 4 timmar/dag så länge valpen är ung. Får den aldrig chans att sysselsätta sig själv med dumheter, utan får lära sej att det är du, flockledare, som tar initiativet, blir ert liv tillsammans så mycket trevligare! Visst kan det gå bra att lämna en yngre valp längre stunder - men om det misslyckas, kan problemen bli svåra att häva. Detta är förvisso ingenting som är unikt för en saluki utan gäller de flesta raser.

Kanske en lydnadshund?

Gå gärna valpkurser och grundläggande lydnadskurser med din saluki. Det är nyttigt för er båda. Inte minst får ni träffa hundar av alla möjliga raser. En del kan nämligen vara reserverade och skeptiska mot andra hundraser, om de inte tidigt i livet fått goda erfarenheter av dem.

Många salukis är riktigt lydiga och tävlar framgångsrikt i lydnadsprov eller vinner åtminstone avslutningstävlingen på den lokala hundklubbens kurs i grundläggande lydnad. Men de flesta salukis föredrar att man pratar med dem istället för att kommendera dem, och kan reagera trotsigt och undvikande på "kadaverdisciplin".

Alla salukis skall dock självfallet uppfostras så de blir till glädje. Tro inte att salukin är så känslig att den inte tål att du säger ifrån när den gör något fel!

Träna inkallning redan från början!

Många "tätortssalukis" rastas dagligen lösa så de kan "springa av sig" under uppsikt och kanske i lek med andra hundar. För springer gör åtminstone den unga salukin så den nästan berusar sig av salighet och nästintill tappar andan, och springa bör den få göra.

Visst finns det vissa individer även inom denna ras som har så starkt utpräglad jaktinstinkt att de inte går att få tillräcklig lydnad på. Men sådana finns inom de flesta raser och då får man tillgripa andra motionsmetoder (t ex cykling och joggning förutom långa koppelpromenader och i bästa fall lek på en väl inhägnad tomt eller kommunal rastgård eller tom fårhage e dyl.

Här kan också nämnas att salukin normalt sett är mycket lätt att få "linförig" dvs den drar sällan i kopplet, utan promenerar lugnt och spänstigt på lagom spänt koppel med sin förare.

Den unga salukin, upp till ca 6 mån eller äldre, är det oftast inga problem med att ha lös. Den är då ännu så beroende av dig och trivs med de inkallningövningar du lägger in under de vanliga promenadrundorna. Runt ettårsåldern kan den få en liten trotsperiod, som dock går över om du gör för stor affär av den.

Har du lyckats med inkallningesträningen har du en saluki som i smittande livsglädje rasar ut genom att springa i åttor och cirklar runt om dig, för att snällt återvända när den första glädjeyran har lagt sig. Den är snabb - och springer snabbt bort från dig, men lika snabbt tillbaka till dig!

Givetvis bör man även med en lydig saluki respektera att den är en snabbspringande hund och därför släpper man den inte var som helst - det är t ex möjligt, men inte troligt, att den lunkar bredvid dig i maklig takt utan koppel på trottoaren invid en trafikerad väg. Likaså är det onödigt att släppa den i skog i gryning och skymning. Då är luften fylld med lockande dofter och ljud.

Med tiden märker man att man själv skaffar sig "vinthundsögon" och liksom "scannar av" omgivningarna på en ganska stor radie runt det område där man tänker släppa sin saluki.

Lättmotionerad - speciellt om man har två

Lär man sin saluki att vara lös har man faktiskt en mycket lättmotionerad hund. Åtminstone så länge den är ung springer den alldeles av sig själv, utan att du behöver röra på dig eller kasta pinnar eller bollar åt den för att få fart på den. Nu behöver salukin inte bara " springa av sig", den mår också bra av den långa, raska promenaden där den får använda alla sina sinnen. Då kan man gärna ha den kopplad igen, för när den har fått springa av sig mår den bara bra av att få resten av promenaden i mer behärskad form.

Många salukiägare har två salukis. De är lätta att ha flera av, och det är fortfarande lugnt inomhus fast man har flera hundar. Hundarna har sällskap av varandra och utvecklar varandras personlighet. Samspelet mellan dem är givande att iaktta. Jag vill dock personligen avråda från att skaffa två valpar på en gång. Det är lätt hänt, att de då bara busar med varandra, och att man inte får den kontakt med var och en av dem, som är förutsättningen för ett lyckat förhållande.

Varierar till typ, färg och temperament

Hade rasen kommit till Europa idag hade vi säkert klassifierat den som ett dussintal olika raser. "Saluki" är ju egentligen också snarare ett samlingsbegrepp på en jakthundstyp, jämför "stövare", som också indelas i nordliga och sydliga stövartyper osv, men där man tidigare etablerade olika lokala stövarvarianter som separata raser.

När man skaffar sig en saluki, är det att rekommendera att man först sätter sig in i rasens olika färger, typer och temperament. Genom att besöka en större hundutställning och titta på de hundar som ställs ut där kan man bilda sig en viss uppfattning om vilka färger och modeller som tilltalar en mest. Rasens och de olika individernas mentalitet lär man dock sällan känna på en sådan tillställning. Salukin skall därför ses i hemmiljö, och gärna under promenad eller i lek utom hus, för att man bättre skall förstå hurdan den är till sättet.

De salukis som importerades till Europa och USA kom från en rad olika typer av terräng och klimatförhållanden. Typ och färg varierade med ursprungsområdet. Rasstandarden har skrivits så att den täcker alla rasvarianter, och man önskar sig inte en enhetlig saluki, utan vill bevara de olika typer som finns beskrivna i litteraturen sedan lång tillbaka.

Den stora färgvariationen har också en funktionell bakgrund, och i princip är alla färger, teckningar och kombination av färger tillåtna. För att grovt generalisera kan man säga att ursprungligen fanns det två grupper av saluki: dels den kraftigare "persiska vinthunden", som oftast var black-and-tan, mörkröd, grizzletecknad eller fläckig till färgen; den fanns i bergstrakterna och färgerna var lämpliga mot kamouflagebakgrunden av svart-gul eller svart-vit lavasand och klippigare ökentrakter; denna persiska vinthund hade en rikligare päls och användes för jakt på större bytesdjur, inklusive vildsvin, enligt litteraturen; dels den lättare byggda mindre bedårande "mesopotamiska" ökensalukin, som var sandfärgad i olika nyanser och användes för jakt på mindre ökendjur, såsom ökenhare och små harliknande gazeller som fanns i öknen.

Idag har de ursprungliga linjerna blandats sedan generationer, och man kan inte längre tala om renodlade typer på samma sätt. Men rasen uppvisar en önskvärd stor internvariation även idag.

Temperamenten hos dagens salukis kan variera, även mellan kullsyskon. Grovt sett kan man kanske säga att det även här finns två grundläggande temperamentstyper: en mer sprallig och utåtriktad sort, som kan vara mycket envis när den vill eller inte vill något, samt en mer saktmodig typ, som också den kan vara envis men som lättare går att övertala. En del individer inom rasen behöver stöttas medan andra kan behöva dämpas. Däremellan finns förstås variationer av "rastypiska" och "mindre rastypiska" beteenden.

Hur just din saluki blir, beror naturligtvis till stor del  (men inte helt!) på hur du vill ha den, och vad du gör för att få den att bli sådan.

Att tänka på inför salukiköpet

Sammanfattningvis vill vi ge dej följande tips inför ditt salukiköp:

Besök gärna en hundutställning för att bilda dig en uppfattning om de olika typer och färger som finns, och för att t ex se storleksskillnaderna mellan hanhund och tik.

Köp eller låna litteratur om rasen och läs på !
Här hittar du Litteraturtips!

Ta därefter kontakt med de uppfödare du tycker föder upp hundar som mest motsvarar ditt ideal utseendemässigt. Berätta varför du blivit intresserad av rasen, och varför du tror att den skulle passa just dig. Fråga ut dem om rasen och om deras hundar, vilka typer av hundar de anser att dom har och hurdan de är till sättet. Försök etablera en närmare kontakt med de uppfödare du känner förtroende för, och gör gärna ett besök hemma hos dem, även om de inte har valpar just då.

Tänk på, att de flesta salukiuppfödare föder upp "kvalitet och inte kvantitet", dvs de har inte någon egentlig kennel utan föder upp någon kull då och då. Tillgång och efterfrågan på salukivalpar går därför sällan ihop. Med detta menar jag att det ibland finns många köpare men inga valpar och ibland tvärtom. Om du dessutom har bestämt dig för att du måste ha en tik, och absolut en viss färg, är risken stor att du blir besviken, om du tror att du ska få tag på en sådan på en gång. (Av någon anledning vill nämligen de allra flesta ha tikvalpar, trots att en salukihane många gånger är en mycket roligare livskamrat, som är i kondition året runt och som behåller sin leklust längre upp i åren. Är man utställningsintresserad borde man i större utsträckning satsa på en hanhund. De allra största deltagarantalen på utställning finner man nämligen på tiksidan, där det således blir en mycket hård konkurrens om certificat och championat. Att en hanhund ofta har en mer inbyggd självmedvetenhet som gör den mer lättvisad borde göra att fler får upp ögonen för salukihundarnas fördelar. En salukihane är ju sällan någon slagskämpe, om det nu är den sidan som avskräcker. Salukihanhunden blir dock som regel något större än tiken.

Välj helst en uppfödare som du känner att du kan prata med när du behöver veta mer eller få råd angående något problem. De allra flesta uppfödarna ställer säkert upp med denna service, men för att kontakten valpköpare - uppfödare skall fungera, krävs en fungerande "personkemi" er emellan. Ibland kan detta t o m vara mer avgörande än den valp man får köpa i sig, för att man ska få en bra start som salukiägare! 

Lycka till!

Slutligen vill jag önska dig lycka till som blivande salukiägare, och hälsa dig välkommen ibland oss. Inom en så här pass liten ras, känner vi oss stundtals nämligen kanske mer besläktade också med andra salukiägare, än vad som är fallet när du köper en "vanlig" hund. "Den sociala biten" för oss att åka åtskilliga mil i bil till trista sporthallar för att hämta små plastband i olika kulörer... Även utomlands är det som att säga "Sesam öppna dig" när du möter människor som har salukis, och berättar att du själv har samma ras. Att äga en saluki gör en på detta sätt fortfarande till en väldigt speciell person med speciella gåvor...

Texten kommer från foldern
"Allt du velat veta för att våga satsa på en saluki"