|
"Västgötaspetsen anses
vara en av de genuint svenska raserna, även om viss
oklarhet fortfarande föreligger beträffande
släktskapen med den delvis typlika welsh corgin.
Huruvida vikingarna hemförde hundar av denna spetstyp
till Sverige eller tvärtom torde vara svårt att
klarlägga, men nutida kynologisk forskning anser att
denna ras verkligen har uppkommit i Sverige. Oavsett rasens ursprung
tillkommer äran av att ha fått västgötaspetsen
erkänd och registrerad som svensk ras greve Björn von
Rosen. I början av 1940-talet fästes von Rosens
uppmärksamhet på förekomsten av denna spetshundstyp
och genom en inventering av det kvarvarande beståndet i
Västergötland och framför allt på Varaslätten fick
han fram ett ringa men i typ tämligen enhetligt material
för ett planmässigt avelsarbete. Det praktiska
avelsarbetet kom dock att främst ligga i händerna på
rektor K G Zetterstén.
Konsolideringen av typen
kunde ske helt utan att rasens goda vallhundsinstinkter
gick förlorade."
Citatet
ovan är inledningen till standarden för
västgötaspets. Ungefär samma sak skulle, något mera
vanvördigt, kunna uttryckas som följer:
Västgötaspetsen har
alltid varit, är fortfarande och kommer förhoppningsvis alltid att vara...
...en
riktig bondhund.
Förr
användes enkla kriterier i aveln:
- Hunden skulle valla gårdens kor
- Den skulle se ut som farfars hund gjorde
- Den skulle vakta gården och varna för
inkräktare
Om
inte dessa villkor uppfylldes återstod bara en sak,
nämligen att ta bort valpen på ett tidigt stadium.
Hunden var ett arbetsredskap, och sentimentalitet hade
man inte utrymme för. Urvalet blev så nära det
naturliga som möjligt; endast de bästa exemplaren fick
överleva och gå i avel, ett slags västgötskt, eller
kanske skaraborgskt, "sôrvajväll
åff dô fittest".
|
